Fräkentorps Historia

Fräkentorp ligger i Lilla Malma socken, Södermanlands län, vid sjön Björken (även namnet Bjuren förekommer i äldre litteratur, vilket betyder bäver).

Det var först under medeltiden det började byggas fast bebyggelse i Fräkentorps omgivningar. Fräkentorp benämns som nybygge 1599 (dåvarande stavning var Frechnetorp, tillnamnet torp användes ofta för att beteckna ett nybygge) och var då en kronogård.

Huvudgården, Fräkentorp, köptes till frälse 1638 av D. Stuart. Johan Lohe (mkt förmögen tysk, läs mer under rubrik Johan Lohe) köpte Fräkentorp, som då var samägt med Hellefors (som blev Hälleforsnäs), Smedstorp, Hvarsta och Biby. Lohes dotter Hedvig, som blev 86 år gammal, gifter sig med Adam Leijel (Lyell). Hedvig Leijels son Hinric sålde år 1781 alla egendomarna för 80 000 specier (som då även bestod av, förutom de ovan nämnda, Fjellskäfte) till Presidenten och Commendören friherre av K.N.O. Gustaf von Celsing, som gjorde hela egendomen till fideikomiss. Efter Gustaf von Celsings död tillföll egendomarna hans bror Envoyén och Commendören Ulric von Celsing (död 1805) som förstorade egendomarna genom ytterligare inköp och upprättade 1804 en ny fideikomissbestämmelse till förmån för Commendören Lars Gustaf von Celsing (1763-1810).

1851 var Fräkentorp ett frälse säteri med tegelbruk.

1878 blev Fräkentorp säteri och bestod av 1/2 mantal (mantal innebar en gård där en man med familj kunde leva på).

1908 var Fräkentorp i U. Celsings brors sonsons sons, kammarherre L. A. Celsing, ägo som även var innehavare av Lindholms fideikomiss i Barva socken.

Fräkentorps huvudbyggnad uppfördes på 1700-talet (1600-talet enligt Sv. Gods och Gårdar 1958-59) som då endast bestod av en nedervåning. 1801 byggdes huset på med ytterligare en våning och fick därmed sitt nuvarande utseende i gustaviansk stil. Ladugården byggdes 1872 i gråsten med små mörka stenar inkilade i de breda murfogarna som dekoration.

Nästan all skog nyplanterades mellan 1920-25, då skogen hade huggits ned av de norrmän som förvaltade egendomen. Vid den tiden användes mangårdsbyggnaden som sädesmagasin.

Från början av 1920-talet ägdes och förvaltades gården av Svensk Jordförmedling. Efter denna tid bytte Fräkentorp flera ägare på några få år för att 1926 hamna i von Heidekens ägo.

1938 bestod Fräkentorps areal av 357 ha, därav 90 ha åker och 225 ha skog. Taxeringsvärdet uppgick till 99 700 kronor. Utöver detta så hade Fräkentorp en besättning på 4 hästar, 30 kor, 15 ungdjur, 4 svin och var under traktordrift.

Det här är den information vi lyckats få fram, om ni har mer information är ni mer än välkomna att höra av er till oss. Vi vore mycket tacksamma.

Johan Lohe (1643 - 1704)

Johan Lohe (f. 28/10 1643) var en benhård affärsman som med stor framgång drev sina järnbruk, sina gårdar, sitt rederi och sist men inte minst sin pantbank. Hård och principfast, affär var affär, även om motparten tvingades gå från gård och grund.

Han kom till Sverige 1658 från Tyskland, för att tas om hand av sina två farbröder (som 30 år tidigare kommit till Sverige), eftersom hans båda föräldrar då var döda.

Johan Lohe skapade sig ett stort köpmanhus och benämndes "patron och Directeur".
Han var en otroligt företagsam person. Bland annat agerade han privatbankir, eller pantlånare med mycket stor framgång. På 1680-talet blev det mycket besvärliga tider för de priviligierade i samhället, framför allt adeln, då kronan krävde tillbaka sina forna gårdar, bruk och smiderier - eller så fick man betala i kontanter. Då fanns Lohe där, med kapital och kontanter i överflöd. Köerna utanför hans pantbank ringlade långa. Han fick pantbrev på olika herresäten som säkerhet och när sedan betalning uteblev, krävde han, obarmhärtligt, sin lagliga rätt. Man kan anta att det var vid ett sådant tillfälle som Fräkentorp helt plötsligt kom i Lohes ägor.

Vid tiden för Stockholms slottsbrand - 1697 - var Lohe en av Sveriges rikaste män. Han ägde bland annat det stora handelshuset, Stora Nygatan 21 som var ett av Stockholms mest påkostade residens.

Johan Lohe lär ha varit besatt av att grunda en stor dynasti. För detta räckte det inte med "bara" stora rikedomar, han behövde många ättlingar också. Så, som 30-åring gifte  han sig (7/12 1673) med 19-åriga fröken Anna Blom (Blume) - som givetvis förde med sig en rejäl hemgift i boet. Anna Blom var dotter till hovkonditorn Tobias Blom (Blume) från Spandau och hans andra hustru Anna Tecklean.

De fick under 21 års tid 18 barn. Johan och Anna Lohe levde mycket jämlikt. Anna ansågs vara redbar, driftig och gudsfrom, till skillnad från barnen av vilka Conrad var värst. De var båda hårda i affärer, men ärliga - en dygd som tyvärr inte gick i arv.

Patron och Directuer Johan Lohe, "den rike Lohen", suktade efter att bli adlad. Att räknas med, bli bjuden på bal på slottet...
Genom att köpa upp statsobligationer och dessutom leverera allt vad Karl XII från år 1700 behövde till kronan, så blev Svenska staten upp över öronen skuldsatta. 1703 efterskänkte Lohe miljonbelopp i förfallna obligationer till Svenska staten mot att kungen adlade honom och hans familj, de blev af Lohe.

Ett halvår senare dog Johan Lohe 61 år gammal. Han är begravd i Fors kyrka i Eskilstuna. I Fors kyrka finns Lohekapellet med vapenskölden och en f.d altartavla. I Eskilstuna kan ni även ta en tur på Lohe-gatan.

Lohesläkten dog ut, trots de 18 barnen, i samband med Conrads död 1763. Av de 18 barnen uppnådde 13 myndig ålder. Vilket var fantastiskt på den här tiden (4 dog i späd ålder, samt en i 15-års åldern). Det var bara en son, Conrad, som gifte sig. Döttrarna gifte sig alla utom en. Dessvärre var barnen giriga, snåla, grälsjuka och hänsynslösa. Det kanske ligger något bakom ordspråket "Mycket vill ha mer".

När pesten härjade i Stockholm, sensommaren till hösten 1710 dog hälften av Stockholmarnas 40 000 invånare. Anna Lohe med nästan allt sitt folk drog iväg till landet och klarade sig. Sonen Henrik, som blev kvar i Stockholm, dog i pesten.

Sonen Conrad (1685 - 1763), gifte sig med 25 år yngre Beata, som var av samma dåliga kaliber som sin make. Ohederlighet, snålhet, snikenhet samt ideliga processer, att få någon på fall, var det enda som kunde glädja dem. Deras enda son, som levde i armod, lär ha supit ihjäl sig i unga år på Uppsala universitet.

Dottern Hedvig Lucia, föddes 1684 (okt) och dog vid 86 års ålder 1770 (sept).
Hedvig Lucia gifte sig i 30-års (1741) åldern med Adam Leijel (sedemera landshövdning som var 44 år gammal vid giftermålet) som ägde Fräkentorp. Adam Leijel var av skotsk härkomst och hade även stora egendomar i Bergslagen. Hedvig Lucia blev änka 1744 då Adam Leijel gick bort.

När Anna Lohe inte längre orkade hålla sina barn i schack, så började den förgörande, giriga karusellen snurra allt snabbare, med sonen Conrad som förstemaskinist. När så Anna Lohe dog, vid 77-års ålder (23/1 1731), kunde Conrad spela ut sina syskon mot varandra. Därmed blev Conrad den siste, och värste, Lohen. Namnet Lohe skulle för alltid dö med honom.

Lohe-skatten

En bråkdel av Johan Lohes förmögenhet hittades 1937 på Lilla Nygatan 5, i Gamla stan, Stockholm.
Mellan ett av källarvalven tegeltak och golvet i bottenvåningen i rummet ovanpå fann några byggarbetare skatten. Den bestod av 85 silverpjäser samt över 18 000 silvermynt (riksdalrar, caroliner och couranter).

(Källförteckning: Lars Widding "Lodjuren och Silverskatten")



Celsing

1781 köpte Friherre Gustaf Celsing Hellefors bruk (numera Hälleforsnäs) och godsen runtomkring, däribland Fräkentorp. Denna Celsing var diplomat och hade återvänt till Sverige från tjänst i Turkiet, där han gjort sig en förmögenhet, för att bli president i Kommerskollegium.

När Gustaf Celsing dog 1789 tog brodern Ulrik över, även han hade varit diplomat. Han kom att styra över ett omfattande fideikomiss bestående av jordagods och bruksegendomar inte bara i Södermanland utan även i Närke. Ulrik Celsing avled 1804 och då kom Fräkentorp att ärvas av en brorson, major Lars Gustav Celsing.

Nästa generation som tog över hette även den Lars Gustav Celsing, men kallades Lasse Celsing som dock bodde på Fjällskefte.

Lasse Celsing kom att betyda väldigt mycket för Hälleforsnäs bruk, med det välkända märket HF, där han var chef i 47 år (1829-1876). Hans ordspråk "För Gud och Lasse Celsing är inget omöjligt", vittnar om att han var en driftig och kunnig person som inte var rädd för utmaningar. När järnvägen Oxelösund-Flen-Västmanland byggdes var det Lasse Celsing som såg till att banans sträckning gick via Hällefors (nuvarande Hälleforsnäs) istället för Malmköping. Dessutom fick inte järnvägen gå för nära bruket. Lasse Celsing befarade då att arbetarna skulle stå och "glo" på tåget istället för att arbeta.



von Heideken

Livländsk adelsätt, känd sedan 1492 genom Ambrosius Heyteken (d. 1509-1516). Dennes son Ewert von Heideken (d. 1572-1582) hade sonsonen Johan von Heideken (d. senast 1677), som var kapten i svensk tjänst. Dennes sonson, löjtnanten Wilhelm Johan von Heideken (d. 1710), flydde med sin familj till Sverige 1709. Genom ett kungligt brev den 25/2 1778 fick sonsonen, löjtnant Johan Gotthard von Heideken (1728-1784) gift med Sophia Ulrika Ernst, erkännande av sitt livländska adelskap och konfirmationen på adliga privilegier i Sverige

Från J.G. von Heidekens son, landskapsmålaren Pehr Gustaf von Heideken (2/3 1781 - 21/2 1864), stammar ättens samtliga nu levande medlemmar. Pehr Gustaf von Heideken gifte sig 1829 med Helena Christina Beckstedt.

Målaren och tecknaren Pehr Gustaf von Heideken var elev vid Konstakademiens principskola 1796-1805. Han tecknade under C.F. Fredenheims ledning i sällskap med bl.a. C.J. Fahlcrantz studier och kopior efter klassiska verk i Kongl. museum på Stockholms slott. Hans tidigare arbeten omfattar några historiska kompositioner bl.a. två större oljemålningar över "Karl Johans övergång med svenska hären över Svinesund 1814". P.G. von Heideken övergick dock allt mer till landskapsmålning. Han inskrevs 1807 som conducteur (intendent) vid Kongl. museum där han också senare (särskilt på 1840-talet) ägnade sig åt tavelrenovering. Agré vid Konstakademien 1815, ledamot av akademien 1831, konglig hovmålare. Sedan 1834 var han länge lärare vid akademien.

År 1825 blev han akademiens resepensionär och vistades 1825-1829 huvudsakligen i Tyskland, Frankrike och Italien, där särskilt hans år i Rom 1827-29 blev fruktbara för hans konstutveckling. Större delen av P.G. von Heidekens mogna verk från 1820-talet är hållna i mörka färger, ibland med en dragning åt blåviolett.

Hans serie av utsikter av Finspångs slott och bruk omfattar 7 oljemålningar från 1813-17, målade på uppdrag av bruksägaren, friherre Gerhard de Geer (Marieholmssamlingen) - en intressant svit, som visar P.G. von Heidekens övergång från Elias Martins till Fahlecrantz' skola. Han besökte gärna bruken och har skildrat Axbergshammar (1813) samt Ramnäs, Svanå och Skultuna (1811-16), de senare bl.a. i 26 tuschlaveringar i Tekniska museet.

Bland P.G. von Heidekens utsikter märks främst två oljemålade vyer av Strömsholms slott, Västmanland (1814, nu i Rosersbergs slott), vidare utsikter av Vadstena slott (Nationalmuseum och Göteborgs konstmuseum), Gripsholms slott (Börringe kloster), Kalmar slott (1824) samt Haga slott (1811). En Stockholmsutsikt av intresse är "Sabbatsberg sett från Kungsholmsbron" (1850). Som Stockholmsavbildare är P.G. von Heideken mest känd för sin kulturhistoriskt mycket upplysande rumsinteriör i akvarell från hovarkitekt J. Carlbergs hem (privatägo). Av betydande topografiskt värde är hans "Trollhättans vattenfall" (två vyer 1826 och 1848, den ena i Säfstaholmssamlingen) samt "Huskvarna fall".

P.G. von Heideken utbildade sig till marinmålare efter mönster av de holländska 1600-talsmålarna. De flesta av hans målningar är utförda i små format. Han var en flitig utställare på Konstakademiens utställningar 1797-1856, där man under 1830-talet särskilt lade märke till hans italienska, tyska och franska landskap med motiv från Tivoli, Albano, Lyon, Salzburg, Innsbruck etc. Han är representerad på Nationalmuseum (med ovan nämnda "Vadstena slott", ett tiotal studier i olja och med 30 teckningar) på Stockholms slott, Stockholms högskola, Rosendals slott, Göteborgs museum, Norrköpings museum, Östergötlands museum, Linköping, Uppsala universitets bibliotek, Aleneum i Helsingfors, Tekniska museet m.fl.

(Källförteckning: Allhems konstnärslexikon)
 
 

Nutidsarkeologi!!!

Programmet Utgrävarna sändes den 12 januari 2006, från Fräkentorp säteri. Under en veckas tid i juni 2005 var SVT:s vetenskapsredaktion här för att spela in ett av tio program i serien om nutidsarkeologi. Med Jonna Ulin i spetsen skulle de försöka ge oss svaret på de ”konstiga” jordformationerna. Sex stycken symmetriska ”jordkuddar”. Var och en är cirka 1,5 x 3 meter, med meterdjupa diken omkring.

Tiden vreds tillbaka till mitten av 1800-talet. På Fräkentorp hade huset nyligen byggts på med en andra våning. Det skulle vara ståndsmässigt. I trädgården och omgivningarna omkring fanns långa och omväxlande promenadstråk. Parkerna skulle vara stora, ja nästan oändliga, som en landskapspark som övergick i landskapet. Promenaderna företogs ofta med häst och vagn. Gångsystemet skulle vara variationsrikt och omväxlande. Man ville ha både spänning och vila i promenaden. Detta var före sänkningen av sjön Björken som då var betydligt större och bidrog med den glittrande vattenspegeln och en strandpromenad. Promenader var dåtidens sätt att umgås och därför byggdes också små lusthus och punschverandor, där man kunde inta förfriskningar på strategiska platser. På Fräkentorp fanns ett lusthus högt placerat med god utsikt och antagligen en punschveranda med bra uppsyn över vad som i övrigt hände på gården. 1878 blev Fräkentorp säteri. Klart man skulle ha ett orangeri eller drivhus också. Orangerier ska ligga i söder, med lite dragning åt öster för morgonsolen. För oss förefaller placeringen lite avsides. Men det passade bra in i ”gångsystemet”. Avsikten var att ha en murad nordvägg som ackumulerade värmen under dagen och sedan värmde under natten. Kuddformationerna var inte det primära, utan det var dikena runt om som var av betydelse. I dessa diken, som lutar svagt, skulle det gå rökkanaler som var dåtidens golvvärmesystem. Lutningen var viktig för att röken skulle gå åt rätt håll.

Drömmen om ett orangeri som inte blev färdigbyggt men som efterlämnade jordformationer som kom att ge huvudbry åt kommande generationer.